Men just idag.
Idag vill jag ha cykelvägen till farmor och farfar, kullersten och upp ner upp ner. Jag vill ha 00:30- eller 02:15-bussen att välja på. Jag vill ha busken utanför mitt fönster, trappan till köksingången, det minimala badkaret och frysboxen i källaren; jag kan inte välja, låt mig ta med hela mitt hus. Jag vill ha ICA-personal som känner igen mig så väl att jag kan kosta på mig att bli förolämpad när jag blir leggad.
Det finns så mycket jag kommer att sakna härifrån. Så många jag kommer att sakna. Trots att jag sagt till nästan alla jag känner att de måste åka till Malmö i sommar så vet en ju hur det blir; av tio personer som lovat är det kanske tre som dyker upp. Kanske kommer någon av mina vänner hinna gifta sig innan jag flyttar hem igen. Eller gå med i en sekt.
Hjo är platsen där jag lärde mig att gå, här sa jag mina första ord och slukade sisådär tio Vi Fem-böcker under mitt femte levnadsår. Hjo är även platsen där folk skrattade åt mig. Där folk skrev hatmeddelanden till mig på bilddagboken. Där alla möjliga och omöjliga rykten spritts, där folk kallade mig "måndagsbarnet" i ett halvår efter att jag sjungit Veronica Maggios låt på en skolavslutning i sjuan, där jag gått runt i pyjamas klockan tre på natten. Det var här mitt högstadiegäng formades och splittrades. Här har jag skrattat så jag gråtit och gråtit tills jag skrattat av ren desperation, jag har sytt ringfingret och blivit övergiven av de vänner jag beundrade mest.
Inget av det här är Hjos fel. Det är heller inte tack vare Hjo som allt det bra har hänt. Det är tack vare alla möten jag varit med om, och det är egentligen allt som räknas. Bra och dåliga människor kommer jag att kunna möta överallt, så jag kan lika gärna göra det i en stad med nästan trehundratusen invånare. Även om jag inte kommer kunna möta dem på kullerstensgatan bakom Posten, vid Hjogrillen eller på värmebänkarna i hamnen under den här sommaren.
Älskade, hatade, vidriga, gulliga lilla Hjo. Du är verkligen en håla, men du kommer alltid vara min håla.
