JESSICA JONES BAE

Hej kompisar! Igår firade jag min födelsedag i Malmö, på bästa tänkbara sätt: Vänner, hamburgare, öl, en lila paljettiara och det vi västgötar kallar "tjôt". Alla som känner mig någorlunda vet hur översocial jag är, och ett födelsedagsfirande av samtal kändes himla befriande och väldigt mycket som jag! Den enda nackdelen: gick hem tidigt (en är ju inte nitton längre) men har ändå huvudvärk, halsont och en FET trötthetskänsla idag :---( Men ja ja, det är priset för att ha en kul kväll I guess...

Idag har jag, tack vare en skara hjältar, dock både chips och Pepsi Max! Två delar i ett vinnande koncept, fattas bara 1 styck pojkvän att pussas med. Å andra sidan är jag inte så säker på att han hade velat spendera dagen på att aktivt Netflixa Jessica Jones, och just nu är Jessica Jones allt jag vill kolla på. Såg första avsnittet för någon månad sedan och min reaktion skulle kunna sammanfattas i ett kort Per Morberg-citat: "Det här är bra."

Ingen Ernstfeeling direkt, men det var så jag kände inför Jessica Jones. Det var bra. Rakt igenom bra på ett sätt som få tv-serier jag sett är.

Nu är jag inne på femte avsnittet och min Morbergkänsla har bytts ut mot ett inre Justin Bieber-fan som skriker sig svimfärdig varje gång jag tänker på serien. Den är inte längre "rakt igenom bra", den är rakt igenom oslagbar. Jag älskar Jessicas och Trish relation, jag älskar Luke, jag älskar Hope, jag älskar alltihop - minus Kilgrave då, men det är kanske inte så märkligt. Storyn är väldigt psykologiskt trovärdig, karaktärerna är inte platta och till skillnad från många andra superhjälteserier så är det inte alls våldsfixerat. Jessica kan slåss, hon är otroligt stark, men hon gör bara det hon behöver göra. Inget övervåld alltså.

Jaja, nu ska jag väl kolla vidare. En makalös Dagens outfit-bild:

tröja - Caspers från MQ

pyjamasbyxor - Caspers pappas gamla från ???

filt - det här kollektivets från IKEA

fläta - Rebeccas design från igår, inspiration: tre öl

ansiktsuttryck - privat