Ers Oskönhet

Vi har alla en sorts människa som vi instinktivt är allergiska mot. Folk som gör oss obekväma, kanske får oss att känna oss osäkra, kanske får oss att krympa inombords. Mina kusiner säger att de tror att jag är den skräckinjagande typen för vissa människor, och jag tänker inte säga emot dem - det är något jag faktiskt njuter lite av. Kanske det enda jag har att sätta emot sköna människor*.

Min allergi är nämligen ovan nämnda sköna människor. Så fort jag ser en cool instagrampresentation eller hör om någon som "har schysst analys" så vänds mina taggar utåt, varje cell i min kropp skriker "rör mig inte" och all min inneboende dryghet forsar ur mig helt okontrollerbart. Det har tyvärr tagit mig flera år att inse varför jag blir ungefär lika charmig som en bilolycka i närheten av dessa ~*sköna vänstermänniskor som är 100 % roliga och sympatiska*~, och ytterligare något år att våga erkänna det för folk.

Min grej är nämligen att vara oskön. Drottningen av klängighet, töntighet, högljuddhet, gränslöshet och besatthet. Denna, något melodramatiska, oskönhet är tyvärr inget medvetet trick utan en försvarsstrategi för att ingen ska inse vilket socialt kylskåp jag är. Jag HAR INGA GRÄNSER!!! Jag är aldrig, aldrig någonsin "skön"! Människor som tror att jag är en skön person har inte hört mig prata om stjärntecken, upplevt min separationsångest eller försökt få mig att hålla tyst. Inte ens mina bästa vänner, som älskar mig högt, skulle någonsin kunna referera till mig som en skön tjej.

Tro inte för en sekund att det inte beror på att jag inte kämpar. Jag gör exakt allt för att vara en av er, men så råkar jag prata i 180/gapskratta helt ensam åt ett gammalt minne/påbörja en konversation med "Jag är ju en typisk Vattuman..." och så går allt sönder, bit för bit, alla chanser till att framstå som sansad och lagom (något som min gamla kurator säkert hade kopplat till mitt Groucho Marx-komplex). Om jag vill ta min hobbysociologi till oanade höjder så kan jag dra in klassperspektiv i det här också, att min "skön"-vägran är en reaktion på att vara första generationens medelklass utan tillgång till alla oskrivna sociala regler som alla sköna människor tycks ha. Jag kan googla hur mycket som helst men kommer ändå aldrig lära mig hur många SMS en kan skriva per dag utan att framstå som klängig, vad som är rätt mängd personlig information för ett första samtal eller ifall det är okej att säga att en älskar alla som är trevliga (inklusive gulliga tanter med lika gulliga hundar).

Så, du sköna människa, nästa gång du får en arg bitchblick medan du diskuterar ditt Amnestyengagemang - utgå inte från att personen vill dig illa. Hen kanske bara är ledsen över att hen inte kan vara som du. Kanske är du den människa hen kanske hade varit ifall hen inte lidit av det som kallas känslomässig adhd. 

* = sköna människor avser i den här texten medelklasskidz med kulturintresse och rika sociala liv. Dvs ungefär som jag, fast... inte riktigt.

***********

Well, Mikkiz is back on track! Hoppas jag håller mig kvar i bloggvärlden lite till, en bekant refererade nämligen till mig som "driftig" eftersom jag har en blogg, och det gjorde ändå underverk med min självkänsla. Kompletterar inlägget med två gifs på mina största förebilder och fellow osköningar, Jess Day och Hannah Horvath <3