Och jag vill så gärna skriva men jag vet verkligen inte om vad; det finns så mycket att säga men samtidigt finns det verkligen inget alls. Igår när jag stod på en trappa i Falköping så sa jag till Love att jag insett att det här är livet, och jag är inte säker på att någon annan än jag förstår vad det innebär. Kanske är det dags att växa upp, att skärpa sig, att ta tag i sig själv och nå sin fulla potential, kanske kan jag inte glida längre. Samtidigt har jag inte blivit MUFtjej med välvårdat hår som tror att var och en kan åstadkomma vad som helst ifall en bara satsar tillräckligt, så ni behöver inte (förtydligande: INTE) oroa er för mig. Full potential, förresten, allt jag gör är att lyssna på Little Jinders senaste och kolla på Girls, gärna i någon slags loop med Jinderskivan - fem avsnitt Girls - Jinderskivan. Det känns renande iallafall, Hannah och jag är nästan samma person och när jag säger till mina vänner att de måste se Girls skulle jag lika gärna kunna säga hej jag fann en manual till mig själv och jag vill att ni ser på den så ni förstår att jag är värd något även när jag är den värsta ni någonsin mött, men vem säger något sådant? Girls försätter mig i ett nästan meditativt tillstånd och det känns bra, jag tror mig finna meningen med livet ungefär varannan dag men så fort som jag kommer ut i verkligheten så går allt i tusen bitar igen. Saknar Casper också, behöver trygghet just nu tror jag, jag hatar folköl och snubbar och att behöva imponera på människor, jag vill bara vara jag!!!
I övrigt är allt bra, antar jag. Skoskav, saknar mitt band, social ångest - Skövde. Skövde, åh älskade vidriga Skövde! Du är som en förälder och jag är en femtonåring som gör något slags uppror, jag hatar dig men jag behöver att du älskar mig, jag behöver dig ännu. Lämna mig inte, men låt mig lämna dig snart, annars kommer jag gå under.
(vet inte ens varför jag publicerar det här, det är ju inte som att någon kommer att orka läsa)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar